Konsthallen möter är en ny serie som finns på hemsidan. Konsthallen passar på att ställa några korta frågor till folk som vi är konstnyfikna på. Först ut är utställande konstnären Annica Sundh.
Nanna Leth (intendent Nacka konsthall): Du håller på att skapa ett rum, eller snarare en värld i konsthallen. Du pratar ofta om en mellanvärld när du beskriver ditt måleri. Är det den här mellanvärlden du nu håller på att gestalta?
Annica Sundh: Ja, varje dag innehåller för oss alla ett antal ”ickestunder”, delar av sekunder då vi plötsligt drömmer oss bort och hinner tänka jättemycket och där tankarna kan fara i väg långt till obekanta eller bekanta platser och situationer vi helt plötsligt kommer att tänka på. Det är tid som inte finns, som inte räknas för den är för kort! Den här tiden går inte heller riktigt att styra med viljan och är något vi aldrig eller i varje fall oerhört sällan talar med varandra om. Jag ser det som luckor i vårt tidsmedvetande, stunder där våra inre privata rum eller mellanvärlden som jag kallar den tar över vår kontroll. Ett fantastiskt fenomen som intresserat mig mycket på senare tid. Det är den här mellanvärlden jag försöker skapa i den här utställningen. Målningarna kan sägas vara minnesbilder, och i det här fallet mest mina såklart, men jag tror och hoppas att någon kan känna igen sig på något mystiskt sätt.
Nanna Leth: De surrealistiska influenserna är väldigt påtagliga i ditt måleri. Har de alltid funnit där?
Annica Sundh: Det har kommit och gått. I unga år så rörde jag mig mycket i en realistisk till lätt surrealistisk motivvärld med mycket måleri i olja. Därefter hade jag en lång period där jag jobbade intensivt med färg och form med mera abstrakta uttryck, mest i akryl och blandteknik. Jag gjorde bl.a. mitt papper själv och jobbade med reliefverkan i bild genom att färga in olika material som jag sedan monterade på mina verk. Men det har jag tack och lov lämnat bakom mig. Det var oerhört omständigt och till slut orkade jag inte med vare sig mig själv eller mina grejer. Nu har jag befriat mig själv och återgått till mitt ursprung. Tror jag i alla fall! Jag har släppt allt pretentiöst och bara leker, allt känns så lätt och idéerna sprutar. Det är tokroligt att ha hittat tillbaka till det klassiska oljemåleriet. Cirkeln är sluten kanske man kan säga.
Nanna Leth: Jag vet att du har jobbat som illustratör, bland annat till barnböcker. Nu mera arbetar du helt med egna saker. Kan du se fördelar respektive nackdelar med de olika sätten att arbeta?
Annica Sundh: Ja, som illustratör måste en bild alltid spela tillsammans med sin text och bilda en trovärdig helhet. En bildillustration måste ha samma uttryck, samma känsla, spela i samma takt och tonart som sin text. Man måste därför hela tiden tänka på att inte bilden får ta över eller förändra den. Det är en utmaning i sig.
Som konstnär däremot kan man låta bilden tala för sig själv, helt fritt. Alla metoder, uttryck, tonarter och ackord är tillåtna! Jag är oerhört fascinerad av vad en enda bild kan uttrycka och berätta. Det är det jag experimenterar med hela tiden. Jag lägger ut ledtrådar så får betraktaren själv tänka ut berättelsen efter eget huvud! På så sätt rymmer varje målning lika många storys som antalet betraktare… det tar aldrig slut.
Nanna Leth: Vad önskar du att man får med sig efter att ha sett din utställning ”sekunder av tidlöshet”.
Annica Sundh: Min förhoppning är att man ska känna sig som en aktör i en föreställning där man går in i sig själv. Att man ska lockas allt djupare in i de synligt osynliga rummen. Som en hypnotisör får oss att gå in i oss själva. Mitt mål är att besökarna genom mina målningar ska hitta skrymslen och vrår i sig själva som på något underligt sätt känns igen, fast man inte riktigt förstår hur.
Nanna Leth: Nämn en konstnär eller konstupplevelse som du bär med dig?
Annica Sundh: Jag glömmer aldrig första gången jag besökte Le centre Pompidou i Paris under tidigt 1980-tal. Det var superhäftigt att i den gigantiska och roliga byggnaden få se alla dessa otroliga konstverk i verkligheten som man bara sett på bild, och dessutom få se dem presenterade och utställda på så många annorlunda och okonventionella sätt. Det hade vi på den tiden inte riktigt kommit i gång med här hemma. Det blev en riktig aha-upplevelse. Sedan har jag sett mycket … men inget har tagit tag i mig såsom det gjorde den gången.
Nanna Leth: Till sist – kan du rekommendera en bok som betytt mycket för dig?
Annica Sundh: Usch, nu skäms jag! Jag är en usel bokläsare. Jag tror inte jag har kommit över stadiet med att läsa i röster ännu. Men om jag ändå ska välja ut några som sanningsenligt varit oerhört värdefulla för mig så är det nog faktaböckerna ”Anatomi för Konstnärer” av Jenö Barcsay och tegelstenen ”Konsten” av H.W. Janson. Utan dem hade jag många gånger stått mig slätt!
